Hälsosidan 

Svenska Prazsky Krysarik Klubben känner ett stort ansvar för rasens framtida hälsa. Vi ber er som är ägare, både medlemmar och icke medlemmar, att skicka in kopior av era veterinärutlåtanden till klubben när era hundar varit sjuka så att SPKK kan göra sammanställningar av de sjukdomar och andra hälsoproblem som rasen drabbas av. Vi ser också gärna att ni svarar på klubbens hälsoenkät.
En stor skadebild eller en stor mängd sjuka djur av samma sjukdomstyp kan vara ett rasbundet problem och vi är därför måna om att samla in sådan information.
Vi är också tacksamma för alla som skickar in information om hundar som föds med olika typer av fel så att rasklubben kan göra sammanställningar även av dessa och se hur pass vanliga de olika felen är inom rasen, oavsett om felen enbart är exteriöra ("skönhetsfel") eller av allvarligare typ.
All information kommer att sammanställas för framtida RAS och andra hjälpmedel för uppfödare och ägare. All information som presenteras låter källan vara totalt anonym, och vare sig hund eller ägare kommer att stå med.
Inga anklagelser eller liknande kommer att riktas mot er för er ev. olyckliga erfarenhet, däremot stor tacksamhet för att ni tar ansvar för rasens framtida välmående.
Kontakta avelsrådet för mer information.

Prazsky Krysarik verkar vara en relativt frisk hundras, dock är vissa sjukdomar och problem mindre ovanliga än andra.

Här kan du läsa om de vanligaste/viktigaste hundåkommorna som kan beröra vår ras. Alla gäller inte specifikt för PK, men är bra allmän information. Sjukdomar och defekter kan ju drabba alla hundraser.

Daniel (vårt avelsråd) har skrivit en bra text om smittsamma sjukdomar hos hund, den hittar du [här]. Bland annat viktigt att veta om herpes hos hund.

Vi vet inte hur vanligt eller ovanligt det är med kroksvans hos PK, men då det har förekommit inom rasen har vi info om denna ärftliga defekt här: [kroksvans]

Fransk hjärtmask
Angiostrongylus vasorum

Förekomst och smitta
Angiostrongylus vasorum, så kallad fransk hjärtmask, infekterar hundar i stora delar av världen. Infektionen är inte ovanligt i områden i Danmark. Det finns hittills två rapporterade fall där hund smittats i Sverige, på ön Sydkoster. På Sydkoster har smitta påvisats hos åtta rävar sedan år 2003 och i september 2009 har A.vasorum för första gången även påvisats hos en räv i Skåne.
Infekterade rävar och hundar sprider smittan vidare i naturen genom sin avföring. För att en ny hund skall bli infekterad måste den äta eller slicka på en snigel (eller eventuellt en groda eller padda) som varit i kontakt med infekterad räv- eller hundavföring.

Symtom
Som vuxen lever masken i blodkärl i hundens lungor. En rad olika skador kan uppstå. Hos en del hundar ses endast milda symtom, som hosta och en lättare trötthet. Symtomen kan med tiden långsamt bli värre. Hjärtat kan påverkas och hunden får då även symtom till följd av hjärtproblem. Slöhet, hosta samt tung och/eller snabb andning är typiskt.
Hos andra hundar ses symtom på grund av blödningar. Blödningar och bildande av tromber (blodkoagel/blodproppar) kan snabbt orsaka mycket allvarliga skador i olika organ. 

Diagnos
Oftast kan förändringar i hundens lungor ses med hjälp av röntgenbilder, men för att hitta själva masken undersöks avföringsprover. Om parasiten hittas vet man att hunden är infekterad. Infekterade hundar har dock inte mask i avföringen hela tiden. Om man har otur kan man alltså råka ta prov vid ett tillfälle då hunden inte sprider masken i avföringen.

Behandling
Prognosen är i många fall god för hundar som infekterats med A. vasorum. Svårt sjuka hundar kan dock behöva understödjande behandling, eller till och med intensivvård, förutom den behandling som sätts in mot själva maskinfektionen.
En del hundar behandlas på djursjukhus i förebyggande syfte. När många maskar dör samtidigt, t.ex. i samband med att en behandling påbörjas, kan hunden bli tillfälligt sämre och behöva understödjande vård. Ibland ges också kortisonpreparat samtidigt som behandling med avmaskningspreparat påbörjas.
Det är mycket viktigt att hunden vilar under den tid behandlingen pågår, även om hunden hela tiden är pigg och verkar frisk.

Mer information
På SVAs hemsida  finns även en informationssida om infektion hos hund med Angiostrongylus vasorum för veterinärer.
Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.  Djursjukhus, djurkliniker och veterinärmottagningar i närheten av där du bor listas bland annat i telefonkatalogen och på flera ställen på internet.
 

Källa: Statens Veterinärmedicinska Anstalt, www.sva.se
 http://www.sva.se/sv/navigera/Djurhalsa/Hund/Infektionssjuksomar/Angiostrongylus-vasorum-fransk-hjartmask---djuragare/

Patellaluxation

Vi tror att detta är ett relativt vanligt fel hos PK och SPKK vill därför ge ut info om detta knäledsproblem.
Ett patellaluxationstest görs när hunden är ca 1 år, men bör på avelsdjur även utföras senare, t.ex. vid 3 års ålder.
Avelsrådet kommer på basis av inkommande statistik ev. att ta fram avelsrekommendationer för att sänka antalet hundar med patellaluxation inom rasen.

Patellaluxation är en förflyttning av knäskålen. Det innebär att knäskålen (patella) kan förflytta sig från sitt normala läge. Den kan flytta sig både utåt (lateral luxation) eller inåt (medial luxation). Medial luxation är vanligast.

Knäskålen ligger normalt i, och stabiliseras av, knäledsfåran som omges av två benåsar. Knäskålen fäster uppåt i den stora lårmuskelns sena. Denna sena förmedlar dragningen från lårmuskeln till knäskålen till skenbenet. Nedåt fäster knäskålen i knäskålsligamentet som förbinder knäskålen med främre kanten på skenbenet. De ligament som går från knäskålen till lårbenets bakant, både på insidan och på utsidan av leden, är de som uppnår stabilisering i sidled (se bild 1).

Figur 1. Knäledens uppbyggnad sedd bakifrån (till vänster) och från sidan (till höger).
Illustration: Lisbeth Karlsson.

I den anatomiska beskrivningen framgår det att kraften förmedlas från lårmuskeln via knäskålen till patellarligamentet och vidare till skenbenet. Skenbenet dras där med framåt, det vill säga att knäet rätas ut. Ur stabilitetssynpunkt så är knäskålen helt beroende av de omgivna strukturerna (musklerna och ligament) och att benaxeln är rak, det vill säga att kraftriktiningen är helt rak från lårmuskeln till skenbenet, i denna rörelse. Vid normala förhållanden så uppstår en kraft som pressar in knäskålen mot knäledsfåran. Denna kraft bidrar till stabiliteten i knäleden (se bild 2 & 3).

Figur 2. Quadriceps, den stora lårbensmuskeln, knästräckarmuskeln. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

Figur 3. Normalt pressas patella (knäskålen) in mot knäledsfåran och bidrar till knäledens stabilitet. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

När man talar om benaxeln så utgår man från en fix punkt i anslutning till lårbenshalsen, det vill säga höftleden. Man låter därefter linjen passera knäskålen, vidare genom skenbenet och hasleden för att slutligen avslutas centralt i tassen.
Avsteg eller felaktigheter i denna benaxel innebär att kraftens riktning ändras och att defekter kan uppstå (Bild 4).

Figur 4. Benaxeln utgår från höftleden. Linjen passerar knäskålen och skenbenet genom hasleden och avslutas i tassen. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

Patofysiologi (läran om livsfunktionerna under sjukdom) vid patellaluxation:

Det är många samverkande faktorer som leder fram till uppkomsten av tillståndet patellaluxation. Frågan om problemet är ärftligt uppkommer ständigt. Hunden föds vanligtvis med normala knäskålar och problemet är alltså inte medfött. Däremot betraktar vi det som en utvecklings- eller tillväxtstörning där anatomin förändras på ett sätt som leder fram till luxation. Eftersom den anatomiska utformningen styrs av det genetiska arvet, måste man betrakta patellaluxation som en ärftlig defekt. Dock finns det inga entydiga, vetenskapliga genetiska studier som bekräftar detta. Det finns flera teorier och man misstänker att flera gener är involverade.

Frekvensen av patellaluxation varierar mellan raserna och även inom samma ras och linje, vilket skulle tala för en genetisk bakgrund. Naturligtvis kan yttre trauma (skadlig påverkan) ge skador som resulterar i luxation, men det ligger utanför det område som skrivs i denna text. Den primära förändringen vid utveckling av patellaluxation sker anmärkningsvärt nog i höftleden. En förändring av vinkeln mellan lårbenet och lårbenshalsen leder till att dragriktningen för den stora lårmuskeln förändras. Denna förändrade dragriktning kan riktas mot knäledens insida eller utsida. Patella tvingas därmed utåt eller inåt (Figur 5 och 6).

Figur 5. Om vinkeln mellan lårbenet och lårbenshalsen ändras, ändras också dragriktningen för stora lårbensmuskeln. Till vänster ses en normal höftledsvinkel. Illustration:Regiondjursjukhuset Strömsholm

Figur 6. Patofysiologi patellaluxation. Grundorsaken till patellaluxation ligger i höftleden, där vinkeln mellan lårben och lårbenshals förändras.  Överst en normal höftled. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

Sekundära förändringar uppkommer tidigt om luxationen uppstår hos den växande individen. En normal rörelse och ledfunktion är nödvändig för att leden skall utvecklas normalt och för att näringsämnen ska tillföras brosket. Om patella på grund av felaktig dragning belastar brosket och leden asymmetriskt (ojämnt), kan den fortsatta tillväxten och utvecklingen av knäleden påverkas negativt och leden blir missbildad och defekt. Förändringarna sker både på patella och på knäledsfåran med dess ledåsar. De senare kan slitas ned helt eller deformeras. Om processen får fortgå, kan defekterna bli så omfattande att en rekonstruktion inte längre är möjlig. Hos den växande individen är tillväxtzonerna öppna och aktiva. En onormalt ökad belastning på en öppen tillväxtzon minskar tillväxthastigheten och en minskad belastning ökar hastigheten. Detta betyder att om dragriktningen hos lårmuskeln förändras skapas en asymmetrisk (ojämn), högre belastning på ena sidan av knäleden, vilket ger en minskad tillväxthastighet i området och därmed en sned ledyta. Dessutom sker en dragning i underbenets tillväxtzon via knäskålsligamentet, där kraftriktningen är vinkelrät mot zonen. Detta ger en rotation av nedre delen av lårbenet samt av skenbenet. Vid patellaluxation hos den färdigvuxna individen sker mestadels rent mekaniska skador. Ledbrosket påverkas negativt av den asymmetriska (ojämna) belastningen och en skada uppkommer. Skadan kan i en förlängning innebära att brosket slipas ner till underliggande ben. En inflammatorisk reaktion uppstår och en brosknedbrytande process inleds, en så kallad degeneration, vilket leder till artros i leden.

Medial patellaluxation:

Vid medial patellaluxation (knäskålsrubbning inåt) är lårmuskelns kraft riktad mot insidan av knäleden. Det leder till en ökad belastning på den inre delen av tillväxtzonen i nedre lårbenet och en minskad belastning på den yttre. Resultatet blir en vinkelbildning i benaxeln med knäleden riktad utåt och en rotation av nedre delen av lårbenet utåt. Dessutom sker en underutveckling av den inre ledåsen (mediala kondylen). Konsekvensen för skenbenet blir att dragningen i knäledsligamentet roterar benet inåt. Som en följd av detta böjs benaxeln, vilket ger en asymmetrisk (ojämn) belastning på tillväxtzonen i skenbenet. Tassen kommer därför att roteras inåt. Hunden blir följaktligen mer och mer hjulbent (Figur 7).

När defekten utvecklas tidigt kan knäledsfåran bli alltför grund vilket ökar instabiliteten i leden. Parallellt sker en underutveckling av ledbrosket (Figur 8 och 9).

Utvecklingen av sekundära förändringar och hur allvarliga dessa blir, är beroende av hur gammal hunden var när symtom började uppträda och hur länge problemet funnits. Ytterligare ett problem kan uppkomma eftersom knäskålens stabiliserande funktion för knäleden minskar vid luxation. Den ökade belastningen på det främre korsbandet kan orsaka korsbandsskador (Figur 10 och 11).

 

Medial patellaluxation förekommer något oftare hos tikar än hos hanar. Och framförallt hos hundar med en vuxenvikt under 10kg.

 

Lateral patellaluxation:

Vid lateral patellaluxation (knäskålsluxation mot knäets utsida) sker i princip det motsatta mot medial luxation. Förändring i höftleden leder till en vinkling inåtav knäleden och en dragriktning av lårmuskeln som ligger på knäledens utsida. De sekundära förändringarna och störningarna i tillväxten motsvarar de som beskrivits för medial luxation, men i detta fall spegelvänt (Figur 12).
 

Den lateral patellaluxationen förekommer sällsynt hos raser av medelstor storlek. Prognosen vid operation är sämmre än vid medial luxation.

Diagnostik:

I de flesta fall kan diagnosen ställas då man undersöker knäledens stabilitet (genom palpation). Diagnosen bör fastställas så tidigt som möjligt för att undvika följdproblem. Knäledsluxation graderas enligt en skala från grad 0 (normal knäled) till grad 4 (permanent rubbad knäskål). Nivåerna däremellan graderas beroende på om knäskålen kan rubbas respektive återgå i läge spontant. Värdering av sekundära defekter och deformiteter sker också i denna gradering. SKK har infört en tre-gradig skala som ligger till grund för intygsskrivning avseende patellastatus (Figur 13).

Röntgenundersökning är av värde i samband med diagnostik, eftersom förändringar av benaxeln och rotationer respektive avvikelser i ben och leder kan mätas. Dessutom kan sekundära förändringar (artrosförändringar) påvisas. Röntgenundersökning ger besked om vilka behandlingsmöjligheter som finns.

Behandling:

Behandling bör utföras så snart diagnosen är ställd. Vanligtvis är kirurgisk behandling nödvändig. Målsättningen ska vara att så tidigt som möjligt korrigera dragriktningen i lårmuskeln och därmed normalisera de krafter som verkar på knäleden. Detta minskar utvecklingen av deformiteter i ben och leder samt möjliggör en normal utveckling av leden. Det förtjänar att påpekasatt sjukdomen är progressiv (tilltagande) och att grava handikapp och funktionsbortfall kan ske för framtiden om problemet förblir obehandlat. Ur kirurgisk synvinkel måste lårmuskelns (sträckarmuskeln) kraftriktning justeras och tillåta en normal knäledsfunktion och framför allt en normal knäskålsfunktion.

I fall av grad 1 till 2 kan ofta en rekonstruktion av mjukdelsvävnad vara tillräcklig, eventuellt i samband med någon typ av stabiliserande konstgjort implantat. Hos fall med grad 3 eller 4 räcker detta oftast inte utan en mera omfattande benrekonstruktion måste ske, ibland med ändring av ligament fäste eller korrigering av benaxlar. I annat fall kommer återfall att ske beroende på att vinklarna fortfarande är felaktiga (Figur 14).

Det är inte OK att para två hundar som båda har grad 2 av PL. (SKK och SJV).

Hos unga individer kan det bli nödvändigt med två operationer, eftersom en slutlig korrektion under vissa omständigheter inte kan göras hos en hund med öppna och aktiva tillväxtzoner utan fara för att skada desamma. Vården efter operation är en kombination av aktiv och passiv rörelseträning i avsikt att under kontrollerade former stimulera till en snabb återhämtning och ledfunktion.

Prognos:

Prognosen är ytterst varierande och måste bedömas från fall till fall. Generellt har hundar med patellaluxation grad 1 och 2 samt medial luxation med lindrig bendeformitet en relativt god prognos. Laterala luxationer är i regel mera svårbedömda och måste därför ges en mera avvaktande prognos liksom medial luxation av grad 3. Luxationer av grad 4 med kraftig bendeformitet har en dålig prognos för ett aktivt, normalt liv. För prognosen är det avgörande hur tidigt i hundens liv som diagnos ställs och behandling inleds. Graden av sekundära förändringar i skelett och leder påverkar också i hög grad prognosen.

Många hundar som har detta "fel" (sjukdom) kan vara helt symptoms fria men kan konstateras vid en undersökning (palpation). Palpation innebär att man undersöker genom att bara använda händerna. I gravare fall uppträder återkommande eller konstant hälta. Om knäskålan är permanent luxerande så får hunden en typisk, knäande gång.


Undersökningens förlopp och resultat:

Vi har enats om en palpatorisk undersökning enligt följande:  Undersökningen bör göras med hunden placerad stående på ett bord. Bakbenet skall vara rakt men inte översträckt. Patella fattas mellan tummen och pekfingret. Rörligheten prövas lateralt och medialt. Om patella kan föras över/utanför rullkam bedöms den som luxerbar. Eventuell sedering bör vara lätt och hänsyn tas till den större slapphet som då eventuellt uppstår. Hunden skall vid bedömningen ha uppnått minst ett års ålder.

Grad 0 normal.

Grad 1 Patella är hypermobil. Den kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.

Grad 2 Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.

Grad 3 Knäskålen är permanent luxerad.

Källor:

http://www.doggy.se/doggy_rapport/rapport0205.pdf

http://user.bahnhof.se/~rapp/halsafin/halsafin.html

http://kennet.skk.se  – sökord Patella

Fontanell

Fontanell är en öppning mellan skallens ben. Sådana öppningar är vanliga hos spädbarn, däremot har ej hundar normalt fontanell ens när de är nyfödda.
Fontanell är ovanligt hos de flesta raser, men förekommer dock med högre frekvens hos dvärgraser. Fontanellen sitter oftast mitt uppe på huvuden men det kan även förekomma att den sitter mot nacken till.
Normalt skyddar skallbenet mot stötar och slag, men även lindrigt yttre våld mot en fontanell kan överföras direkt på hjärnan och ge livshotande skador.
Hundraser med fontanell drabbas även oftare av vattenskalle (hydrovefalus) än andra raser.

Att avla på en hund som har en öppen fontanell är inget som SKK rekommenderar.

Källor:

http://kennet.skk.se – sökord Fontanell

Tandstatus hos vuxen hund och valp

En PK ska ha saxbett, här ser man skillnaden mellan olika sorters bett:



Incisiva (I1-I3)
De incisiva är de främre tänderna, de som sitter mellan Canis. En hund skall normalt ha fyra stycken av varje incisiv. Med andra ord två stycken I1 nere och två stycken I1 i överkäken, dvs. fyra stycken I1 i hela munnen. I1 är de mittersta tänderna, I3 är de som sitter närmast Canis. Totalt har hunden tolv stycken incisiva.

Canis (C)
Canis kallas i vardagligt språk för ”huggtänder” och även "kanintänder". Normalt har en hund fyra stycken canis, två uppe och två nere.

Premolarer (P1-P4)
Normalt har en hund fyra stycken av varje premolar, dvs. två av varje premolar i överkäken och två av varje i underkäken. Totalt 16 premolarer. Premolarerna ligger mellan canis och molarerna. (Pre = före, ”före molarerna”)

Molarer (M1-M3)
Normalt har en hund fyra stycken av M1 och M2, och två stycken M3. M3 finns endast i underkäken. Molarerna sitter längst bak i munnen på hunden, de sk. kindtänderna. Totalt ska hunden ha 10 stycken molarer.

En normal hunds permanenta bett innehåller med andra ord sammanlagt 42 stycken tänder, 20(6+2+8+4) i överkäken och 22(6+2+8+6) i underkäken.

Främre delen av det permanenta bettet hos en vuxen hund har sex framtänder (incisiver, som numreras från mitten och utåt, i1-i3) och två hörntänder (canintänder) i vardera över- och underkäken. Därefter följer kindtänderna som numreras framifrån. På varje sida finns först fyra främre kindtänder (premolarer, p1-p4). Bakom dem sitter de bakre kindtänderna (molarer, m1-m3), två i överkäken och tre i underkäken. Ett komplett bett innehåller alltså tjugo  tänder i överkäken och tjugotvå  tänder i underkäken, totalt fyrtiotvå tänder.

Hos små valpar (i mjölktandsbettet) finns samtliga framtänder och hörntänder och de tre bakre premolarerna (p2-p4). En valp har alltså fjorton tänder i vardera käken (6+2+6), sammanlagt 28 tänder. En valp som saknar en viss mjölktand kan, men måste inte, sakna samma tand i det permanenta bettet.

Då PK nästan alltid saknar M3 räknas en PK-valp med 26 tänder som "fulltandad".

Persisterande mjölktänder

En mjölktands rot och krona skall återbildas när den permanenta tanden anläggs och när roten förtvinat ramlar tanden ut. Den permanenta tanden trycker på underifrån. Vid 5 - 6 månaders ålder skall alla mjölktänderna ha ersatts av permanenta tänder. Det tillkommer även nya kindtänder, två premolarer och alla molarerna. Om mjölktänderna inte ramlar bort vid normal tidpunkt kallas de persisterande. Persisterande betyder envis, framhärdande, orubblig.

Persisterande mjölktänder förekommer rasbundet hos flera raser. Möjligen finns ett samband med vissa hormonella faktorer hos dvärghundar.
Om mjölktänderna, speciellt canintänderna, inte återbildas och lossnar i tid kan det permanenta bettet påverkas. Persisterande canintänder har ofta mycket långa rötter. För att dra ut dem måste man söva valpen och öppna tandbenet vilket ofta upplevs negativt av djurägare.
Mjölktandspersistens styrs mest sannolikt av polygener.

Hos PK är det särskilt vanligt med persisterande canis i överkäken. Märgben är en bra hjälp för hunden som byter tänder.

Tandfel på PK - vad är normalt och vad godkänns på en bonitace resp. utställning?

I rasstandarden står följande om tänderna:

Diskvalificerande fel
-avsaknad av fler än fyra tänder (utom P1 och M3), avsaknad av två eller flera framtänder

För bonitace är det mer komplicerat:

I1-I3
Det är relativt vanligt att någon eller några incisiva fattas hos en PK.
Vid bonitace gäller följande:
-Avsaknad av 1 st uppe och/eller nere är godkänt.
-Avsaknad av 2 st uppe och/eller nere innebär ett större fel och individen går oftast inte igenom, dock sker undantag om individen har andra fördelar att ge rasen och aveln.

Canis
Dessa tänder brukar ej fattas och det är ett måste att alla caniständer finns vid bonitace.
Det måste vara de ”vuxna” huggtänderna, ej valptänderna. Det skall finnas fyra stycken, två uppe och två nere.
Vissa individer har gått igenom trots avsaknad av någon canis men det är absolut ingen vanlighet och inget som rekommenderas.

P1-P4
Avsaknad av någon eller några premolarer är det vanligaste tandfelet hos PK.
Vid bonitace gäller följande:
-Avsaknad av P1-P3 är godkänt, även ett flertal. Registreras men ses ej som stort fel.
-Avsaknad av P4 är diskvalificerande, hunden godkänns ej för avel. Har i något fall godkänts, men det är extremt ovanligt.
P4 är extra viktigt i överkäken.

M1-M3
Vid bonitace gäller följande:
-M1 - Kan saknas i överkäken, men skall finnas nere.
-M2 - Kan saknas i överkäken men bör finnas nere, dock kan hunden godkännas om M2 saknas i nedre käken, förutsatt att den har andra avelsmässiga fördelar.
-M3 - Saknas nästan alltid hos PK.

Källor:

Information om bonitace från ett flertal avelsansvariga i KPPPK samt från personer i KPPPK:s avelsutvärderings panel.

http://www.skk.se - anomalex - sökord: "tänder"

http://kennet.skk.se/SKK-Web-Plats/VetLex/vet_artikel.asp?rub=Tandbortfall+%28oligodontia%2C+anodontia%2C+medf%F6dd+fr%E5nvaro+av+tandanlag%29&sokord=tänder

Tandsten/tandlossning

Det är en utbredd missuppfattning att naturen har ordnat det så vist att hundar och katter inte råkar ut för tand- och munproblem som vi människor.
Vid hälsokontroller i USA beträffande katters tandhälsa delades katterna in i tre grupper. Grupp I omfattade katter från 0-7 år, grupp II 7-10 år och grupp III 10-25 år. Resultaten visade att i grupp II och grupp III hade så gott som alla katter någon form av problem med tänderna. I grupp I var endast 34 procent av katterna helt besvärsfria.
Tandsten och tandlossning är lika vanligt hos hundar som katter. Det är viktigt att vi känner till det så att inte djuren har ont och lider för att vi är okunniga.
Tandsten är ett stort problem hos både hund och katt framför allt hos äldre djur. Hos hundar är det småraser som drabbas värst men tandsten förekommer hos alla raser i någon omfattning.

Dålig andedräkt
Vanligt är att hundens eller kattens dåliga andedräkt avslöjar att den har tandsten och kanske så långt framskriden tandlossning att flera tänder inte kan räddas. Även utekatter drabbas av tandsten, trots att de lever ett mer "naturligt" liv.

Plack
Plack är det klibbiga, tunna lagret av bakterier och matrester som ständigt bildas i munnen. Om de första mjuka beläggningarna ligger kvar kommer de så småningom att förkalkas och hårdna till tandsten.

Tandsten
Tandstenen lägger sig som en gulbrun beläggning på tanden vid tandköttsranden. Sammansättningen av saliven påverkar bildningen av tandsten och det kan till viss del vara ärftligt.
Ovanför tandköttskanten bildas tandsten genom att mineraler i saliven fälls ut på tanden. Under tandköttsranden ser tandstenen mörkare ut i färgen beroende på färgavlagringar från småblödningar i tandköttet.

Den onda cirkeln
I tandsten stormtrivs bakterier. Gifter från bakterierna retar upp vävnaden och benet drar sig undan. Sakta blir fickan djupare och en ond cirkel har startat. Nu finns det plats för mer tandsten och fler bakterier. I slutskedet, när nästan allt ben försvunnit, börjar tanden bli lösare och infektionen är nu så stor att svullnad och värk börjar bli allt vanligare. En obehandlad tand med djupa fickor betraktas snart som ett främmande föremål utav kroppen. Så småningom stöts tanden ut och lossnar.

Tandlossningssjukdom
Obehandlad tandsten kan orsaka skador i tandens fäste som leder till tandlossning, så kallad parodontit. I samband med tandköttssvullnaden vid inflammation i tandköttet (gingivit) fördjupas tandköttsfickan. Bakteriebeläggningarna utbreder sig nedåt i tandköttsfickan och bindvävsfibrer i fickans botten löses upp. Tandköttsfickorna blir därmed ännu djupare och bakteriebeläggningarna får möjlighet att växa ytterligare nedåt rotytan. Beläggningarna mineraliseras till tandsten och inflammationsprocessen påskyndas.
Rothinnans trådar börjar nu förstöras på grund av inflammationen och käkbenet löses upp. Fortsatt fördjupning av tandköttsfickan sker i takt med plackets tillväxt och upplösning av rothinna och käkben. Tanden blir till slut lös.
Tandlossning är ett sent symtom i sjukdomsbilden. Tecken på utvecklad parodontit kan vara att tänderna flyttar sig eller är lösa. Spontana blödningar i tandkött, varbildning, bölder, fistlar och illaluktande andedräkt hör också till sjukdomsbilden. Parodontit kan betraktas som en kronisk sjukdom med ett smygande förlopp. Ofta pågår den under en lång tid utan att ge några påtagliga symtom.

Komplikationer
Tandköttsinflammationer med efterföljande tandlossning är en vanlig följd av kraftig tandstensbildning. Tandsten, svullet och blödande tandkött, trasiga tänder och andra sjukdomstillstånd i tandköttet ger ofta diarré. De bakterier som frodas i tandfickor och angripna tänder, speciellt tandroten, vandrar ner i matsmältningskanalen. Hos framförallt äldre hundar är det inte helt ovanligt att infektionerna också letar sig vidare upp i tandrötterna och orsakar så kallade rotspetsbölder. Dessa är plågsamma, ger svullnader i ansiktet och ofta har djuret slutat äta helt och fått feber. Kraftig tandstensbildning försämrar djurets livskvalitet i mycket hög grad. Djuret går omkring med obehagskänsla eller smärta från munregionen och äter ofta sämre. Dålig tandstatus bäddar ofta för andra sekundära infektioner.
I allvarliga fall kan en infekterad tand sprida blodförgiftning som kan förorsaka hjärtsäcksinflammation. Detta tillstånd kan utan behandling i tid förorsaka dödsfall.
 

Förebyggande vård
Tag för vana att varje vecka titta över hunden eller kattens tänder. Djuret vänjer sig då vid att visa upp sin mun och man kan tidigt upptäcka förändringar.Plack bildas på tanden när tanden inte får tillräcklig motion eller den rengöring som behöves. När placket sedan förkalkas bildas tandsten. Denna förekommer framför allt i tandköttskanten och på de bakre tänderna. Plack går att borsta bort eller hålla borta genom att hunden tuggar på ben eller annat som motionerar tänder och tandkött. Om hunden får dålig andedräkt beror detta i de flesta fall på tandsten och tandköttinflammation. När placket väl förkalkats och blivit till tandsten går den inte längre att borsta bort. Den måste då i många fall tas bort av veterinär med hjälp av ultraljud i narkos.
Komplettera gärna den förebyggande behandlingen med någon typ av tuggmotion (riktiga ben, ej tuggknutar av skinn el. dylikt) och PlaqueOff Animal för att hålla tänder och tandkött i trim. I samband med djurets årliga vaccination bör man be sin veterinär titta över tänderna.

Källa: http://www.biodistra.se

Kryptorkism

Kryptorkism förekommer ibland hos PK. Att en hanhund har sina testiklar nere vid 8 veckors ålder innebär dock inte att de alltid kommer att finnas nere i pungen. Risken finns att hanhundens testiklar dras upp igen. Trångt bäcken och trånga kanaler är vanligt hos rasen och kan orsaka att kulorna inte vandrar ner ordentligt, men även att de dras in igen. Om man skaffar sig en hanhund så kan man massera den varje dag, eller iallafall någon gång då och då t.o.m att hunden blir 1 år, för att vara riktigt säker på att kulorna stannar kvar i pungen. De flesta PK-hannar har dock kulorna på plats helt normalt redan före 8 veckors ålder, och har heller aldrig problem med att de drar sig inåt igen. Det kan även vara så att en hanvalp inte har sina testiklar nere vid 8 veckors ålder men att de vandrar ner i pungen senare.

Kryptorkism innebär att den ena eller båda av hanhundens testiklar ej är nere i pungen. En dubbelsidig kryptorkid saknar testiklar i pungen och är steril. En ensidig kryptorkid har endast en testikel i pungen, en sådan här hane är vanligtvis fertil men valparna får ej registreras i SKK. Den enkelsidiga kryptorkismen är vanligare än den dubbelsidiga. Om inga testiklar har bildats heter det att hunden är Monorkid.

Kryptorkism förekommer hos nära hälften av hundraserna i Sverige. Det förekommer oftare hos dvärgraser och kondrodystrofa raser än bland mellanstora hundar.

Vissa veterinära studier pekar åt att kryptorkida hundar löper något större risk att få tumörer i den felplacerade testikeln. Risken är emellertid inte så stor att man normalt behöver vidtaga några åtgärder. Det finns även studier som visar att det inte föreligger större risk för tumör i felplacerade testiklar.

Arvsgången är inte klarlagd ännu. Genetiska studier försvåras av att anlaget bara kommer till uttryck hos det hanliga könet. En familjär förekomst av kryptorkism får anses fastställd och flera forskare hävdar att primär idiopatisk kryptorkism ökar vid inavel. Anmärkningsvärt är att ett par studier visar en övervikt av hanar i kullar som innehåller kryptorkida valpar.
Kryptorkism kan även uppstå spontant.

Hos de flesta hanhundar har testiklarna vandrat ner i pungen redan vid 12 veckors ålder. Hundvalpar veterinärbesiktigas vanligen vid 8-12 veckors ålder. Det kan då vara svårt att känna testiklarna även om de är på plats i pungen. Felplacerade testiklar ligger oftast i bukhålan men kan även ligga i inguinalkanalen eller under huden vid sidan av penis.

Källor:

http://kennet.skk.se/SKK-Web-Plats/VetLex/vet_artikel.asp?rub=Kryptorkism&sokord=Kryptorkism

http://www.tommy.lundgren.com/hundtips/veterinar/kryptorkism.html

Tysta löp

Sk. "Tysta löp" existerar hos rasen PK. Att veta om tiken löper kan vara svårt om den har ett tyst löp.
Genom att ha tikens vulva under uppsikt så kan man se att den svullnar då tiken börjar sitt löp. Svullnaden ökar de första dagarna.
Med ett tyst löp menas det att tiken ej blöder under sin löpperiod. Det finns dock tikar som inte ens svullnar på vulvan, och då är det självklart mycket svårt för tikägaren att se om tiken löper eller ej.
Även då man planerar en parning får man ha extra koll på sin tik för att kunna lista ut när tiken skall träffa hanen och paras.

Äger man både tikar och hanar och har dem i samma hushåll bör man vara extra försiktig och hundarna bör självklart hållas åtskilda.

Rinnande ögon

Rinnande ögon verkar vara ett ganska vanligt problem hos PK.
Genom att tvätta rent runt ögonen med lite vatten ibland så kan man motverka eventuell irritation.
Vätskan skall vara klar i färgen.
Gulaktig varliknande vätska samt klåda är ej normalt och veterinär kan behöva konsulteras.

Det finns inga övriga kända ögonproblem hos PK.

Pälsavfall

Tunnpälsade valpar är mer regel än undantag om vi tittar på de PK's som importerats hittils från Tjeckien.
Det är vanligt att pälsen är tunn från ca 7-8 veckors ålder och upp till 4-6 månader. Därefter har de allra flesta PKs fått sin "vuxenpäls" och då har den tunna pälsen blivit tjockare.
Pälsavfall kan även förekomma under vintern. En hund behöver komma ut i den friska luften och vara ute i ljuset även under vinterhalvåret. Huden behöver UV-strålarna som gör att viktiga vitaminer lättare tas upp.
De vanligaste delarna av kroppen som en PK-valp är tunnpälsad på och en PK tappar päls på är:

• Huvudet
• Runt ögonen
• Öronbasen
• Halsen
• Magen

Hundar kan även tappa päls på öronen om de förfryser dem, behandla då gärna med helosansalva som mjukar upp öronen, samt massera lätt för att få upp värmen.

Att låta en PK vara inomhus för mycket, utan sol, kan vara en orsak till pälsavfall, men självklart kan pälsavfall bero på faktorer som är vanliga även hos andra raser, t.ex:

• Dåligt foder
• Vitaminbrist
• Annan sjukdom - försvagning
• Hudkvalster, t.ex Demodex >>Läs mer

Tips:

• Ge din PK bra foder och vitaminer (ev. olja med tillskott av omega3 och 6, finns speciella oljor för hundar att tillsätta i maten)
• Se till att få ut din PK i solen så ofta som du kan
• Mjuka upp öronen med Helosansalva i förebyggande syfte under vinterhalvåret om det är extremt kallt.

Demodex/Demodikos

Demodex
Demodex canis är ett hudkvalster som lever i hårsäckarna. Vissa hundar kan få symtom av demodex och sjukdomen kvalstret orsakar kallas demodikos. Olika meningar råder kring sjukdomens ev. ärftlighet. På SKKs initiativ har företrädare för olika uppfattningar om demodikos samlats och diskuterat situationen på ett konstruktivt sätt. Diskussionen har lett till att en arbetsgrupp bildats. Gruppen har kommit överens om att starta ett forskningsprojekt med syfte att försöka kartlägga den genetiska bakgrunden till varför vissa hundar drabbas av allvarlig och utbredd form av demodikos. Arbetsgruppen består av Kerstin Bergvall, Åke Hedhammar, Berndt Klingeborn, Berit Wallin Håkansson och Susanne Åhman.

Fram till dess mer kunskap finns hänvisas till följande uttalande av SKK:s Avelskommitté från år 2002:
När det gäller avel på djur med demodikos finns både nationella och internationella riktlinjer angående restriktiv användning av sådana djur. Vad gäller demodikos inom en specifik ras måste det bli en avvägningsfråga hur man skall hantera de olika typerna av sjukdomen. Inom det pågående projektet Rasspecifika avelsstrategier bör en kartläggning av nuläget i rasen tjäna som underlag för diskussion om lämplig nivå av bekämpning.
 

Äldre informationstext om demodex:

Demodex canis är ett hudkvalster som lever i hårsäckarna. Normalt finns en mindre mängd demodex-kvalster i hårsäckarna på helt friska hundar. Även hos friska människor finns en variant av kvalstret, Demodex folliculorum, som lever i hårsäckar och talgkörtlar.

Hos en hund med friskt immunförsvar ger kvalstret vanligen inga symtom. Däremot kan individer med nedsatt immunförsvar, framför allt hundar med en rubbning i T-lymfocyterna (en typ av vita blodkroppar) få symtom som kan vara antingen lokala eller generella. Sjukdom orsakad av Demodex kallas demodikos.

De lokala symtomen består av lokal hårlöshet i form av små runda fläckar utan inflammatorisk reaktion. Fläckarna förekommer särskilt i ansiktet. Spontan självläkning sker ofta men det förekommer också kroniska förlopp och även att reaktionen övergår i en kronisk inflammation och, som följdsjukdom, en infektion i huden.

Hundar som står på lång kortisonbehandling eller som har en sjukdom med förhöjda nivåer av kortison i blodet (Cushings sjukdom) löper ökad risk för demodikos genom' att kortisonet hämmar T-lymfocyterna - se ovan.

Demodikos ses oftare i vissa raser såsom boxer, clumber spaniel, dobermann, schäfer, skotsk terrier och whippet. En sjuklig förändring på ärftlig basis anses ligga bakom ett flertal av de rasbundna fallen. Genom utsortering av hundar med demodikos ur avelsprogrammen kan man minska förekomsten av sjukdomen.