Hälsosidan

Ladda ner Hälsoenkäten HÄR! Skriv ut enkäten och följ instruktionerna. En enkät per hund.
Om du inte kan öppna filen på datorn behöver du Adobe Reader. Klicka på loggan nedan för att ladda ner programmet. Det går mycket fort och är gratis!

Prazsky Krysarik är en relativt frisk hundras, dock är vissa sjukdomar och problem mindre ovanliga än andra.

Här kan du läsa om de vanligaste/viktigaste hundåkommorna som kan beröra vår ras. Alla gäller inte specifikt för PK, men är bra allmän information. Sjukdomar och defekter kan ju drabba alla hundraser.

Daniel (vårt avelsråd) har skrivit en bra text om smittsamma sjukdomar hos hund, den hittar du [här]. Bland annat viktigt att veta om herpes hos hund.

Vi vet inte hur vanligt eller ovanligt det är med kroksvans hos PK, men då det har förekommit inom rasen har vi info om denna ärftliga defekt här: [kroksvans]

Patellaluxation

Vi tror att detta är ett relativt vanligt fel hos PK och SPKK vill därför ge ut info om detta knäledsproblem.
Ett patellaluxationstest görs när hunden är ca 1 år, men bör på avelsdjur även utföras senare, t.ex. vid 3 års ålder.
Avelsrådet kommer på basis av inkommande statistik ev. att ta fram avelsrekommendationer för att sänka antalet hundar med patellaluxation inom rasen.

Patellaluxation är en förflyttning av knäskålen. Det innebär att knäskålen (patella) kan förflytta sig från sitt normala läge. Den kan flytta sig både utåt (lateral luxation) eller inåt (medial luxation). Medial luxation är vanligast.

Knäskålen ligger normalt i, och stabiliseras av, knäledsfåran som omges av två benåsar. Knäskålen fäster uppåt i den stora lårmuskelns sena. Denna sena förmedlar dragningen från lårmuskeln till knäskålen till skenbenet. Nedåt fäster knäskålen i knäskålsligamentet som förbinder knäskålen med främre kanten på skenbenet. De ligament som går från knäskålen till lårbenets bakant, både på insidan och på utsidan av leden, är de som uppnår stabilisering i sidled (se bild 1).

Figur 1. Knäledens uppbyggnad sedd bakifrån (till vänster) och från sidan (till höger).
Illustration: Lisbeth Karlsson.

I den anatomiska beskrivningen framgår det att kraften förmedlas från lårmuskeln via knäskålen till patellarligamentet och vidare till skenbenet. Skenbenet dras där med framåt, det vill säga att knäet rätas ut. Ur stabilitetssynpunkt så är knäskålen helt beroende av de omgivna strukturerna (musklerna och ligament) och att benaxeln är rak, det vill säga att kraftriktiningen är helt rak från lårmuskeln till skenbenet, i denna rörelse. Vid normala förhållanden så uppstår en kraft som pressar in knäskålen mot knäledsfåran. Denna kraft bidrar till stabiliteten i knäleden (se bild 2 & 3).

Figur 2. Quadriceps, den stora lårbensmuskeln, knästräckarmuskeln. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

Figur 3. Normalt pressas patella (knäskålen) in mot knäledsfåran och bidrar till knäledens stabilitet. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

När man talar om benaxeln så utgår man från en fix punkt i anslutning till lårbenshalsen, det vill säga höftleden. Man låter därefter linjen passera knäskålen, vidare genom skenbenet och hasleden för att slutligen avslutas centralt i tassen.
Avsteg eller felaktigheter i denna benaxel innebär att kraftens riktning ändras och att defekter kan uppstå (Bild 4).

Figur 4. Benaxeln utgår från höftleden. Linjen passerar knäskålen och skenbenet genom hasleden och avslutas i tassen. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

Patofysiologi (läran om livsfunktionerna under sjukdom) vid patellaluxation:

Det är många samverkande faktorer som leder fram till uppkomsten av tillståndet patellaluxation. Frågan om problemet är ärftligt uppkommer ständigt. Hunden föds vanligtvis med normala knäskålar och problemet är alltså inte medfött. Däremot betraktar vi det som en utvecklings- eller tillväxtstörning där anatomin förändras på ett sätt som leder fram till luxation. Eftersom den anatomiska utformningen styrs av det genetiska arvet, måste man betrakta patellaluxation som en ärftlig defekt. Dock finns det inga entydiga, vetenskapliga genetiska studier som bekräftar detta. Det finns flera teorier och man misstänker att flera gener är involverade.

Frekvensen av patellaluxation varierar mellan raserna och även inom samma ras och linje, vilket skulle tala för en genetisk bakgrund. Naturligtvis kan yttre trauma (skadlig påverkan) ge skador som resulterar i luxation, men det ligger utanför det område som skrivs i denna text. Den primära förändringen vid utveckling av patellaluxation sker anmärkningsvärt nog i höftleden. En förändring av vinkeln mellan lårbenet och lårbenshalsen leder till att dragriktningen för den stora lårmuskeln förändras. Denna förändrade dragriktning kan riktas mot knäledens insida eller utsida. Patella tvingas därmed utåt eller inåt (Figur 5 och 6).

Figur 5. Om vinkeln mellan lårbenet och lårbenshalsen ändras, ändras också dragriktningen för stora lårbensmuskeln. Till vänster ses en normal höftledsvinkel. Illustration:Regiondjursjukhuset Strömsholm

Figur 6. Patofysiologi patellaluxation. Grundorsaken till patellaluxation ligger i höftleden, där vinkeln mellan lårben och lårbenshals förändras.  Överst en normal höftled. Illustration: Regiondjursjukhuset Strömsholm

Sekundära förändringar uppkommer tidigt om luxationen uppstår hos den växande individen. En normal rörelse och ledfunktion är nödvändig för att leden skall utvecklas normalt och för att näringsämnen ska tillföras brosket. Om patella på grund av felaktig dragning belastar brosket och leden asymmetriskt (ojämnt), kan den fortsatta tillväxten och utvecklingen av knäleden påverkas negativt och leden blir missbildad och defekt. Förändringarna sker både på patella och på knäledsfåran med dess ledåsar. De senare kan slitas ned helt eller deformeras. Om processen får fortgå, kan defekterna bli så omfattande att en rekonstruktion inte längre är möjlig. Hos den växande individen är tillväxtzonerna öppna och aktiva. En onormalt ökad belastning på en öppen tillväxtzon minskar tillväxthastigheten och en minskad belastning ökar hastigheten. Detta betyder att om dragriktningen hos lårmuskeln förändras skapas en asymmetrisk (ojämn), högre belastning på ena sidan av knäleden, vilket ger en minskad tillväxthastighet i området och därmed en sned ledyta. Dessutom sker en dragning i underbenets tillväxtzon via knäskålsligamentet, där kraftriktningen är vinkelrät mot zonen. Detta ger en rotation av nedre delen av lårbenet samt av skenbenet. Vid patellaluxation hos den färdigvuxna individen sker mestadels rent mekaniska skador. Ledbrosket påverkas negativt av den asymmetriska (ojämna) belastningen och en skada uppkommer. Skadan kan i en förlängning innebära att brosket slipas ner till underliggande ben. En inflammatorisk reaktion uppstår och en brosknedbrytande process inleds, en så kallad degeneration, vilket leder till artros i leden.

Medial patellaluxation:

Vid medial patellaluxation (knäskålsrubbning inåt) är lårmuskelns kraft riktad mot insidan av knäleden. Det leder till en ökad belastning på den inre delen av tillväxtzonen i nedre lårbenet och en minskad belastning på den yttre. Resultatet blir en vinkelbildning i benaxeln med knäleden riktad utåt och en rotation av nedre delen av lårbenet utåt. Dessutom sker en underutveckling av den inre ledåsen (mediala kondylen). Konsekvensen för skenbenet blir att dragningen i knäledsligamentet roterar benet inåt. Som en följd av detta böjs benaxeln, vilket ger en asymmetrisk (ojämn) belastning på tillväxtzonen i skenbenet. Tassen kommer därför att roteras inåt. Hunden blir följaktligen mer och mer hjulbent (Figur 7).

När defekten utvecklas tidigt kan knäledsfåran bli alltför grund vilket ökar instabiliteten i leden. Parallellt sker en underutveckling av ledbrosket (Figur 8 och 9).

Utvecklingen av sekundära förändringar och hur allvarliga dessa blir, är beroende av hur gammal hunden var när symtom började uppträda och hur länge problemet funnits. Ytterligare ett problem kan uppkomma eftersom knäskålens stabiliserande funktion för knäleden minskar vid luxation. Den ökade belastningen på det främre korsbandet kan orsaka korsbandsskador (Figur 10 och 11).

 

Medial patellaluxation förekommer något oftare hos tikar än hos hanar. Och framförallt hos hundar med en vuxenvikt under 10kg.

 

Lateral patellaluxation:

Vid lateral patellaluxation (knäskålsluxation mot knäets utsida) sker i princip det motsatta mot medial luxation. Förändring i höftleden leder till en vinkling inåtav knäleden och en dragriktning av lårmuskeln som ligger på knäledens utsida. De sekundära förändringarna och störningarna i tillväxten motsvarar de som beskrivits för medial luxation, men i detta fall spegelvänt (Figur 12).
 

Den lateral patellaluxationen förekommer sällsynt hos raser av medelstor storlek. Prognosen vid operation är sämmre än vid medial luxation.

Diagnostik:

I de flesta fall kan diagnosen ställas då man undersöker knäledens stabilitet (genom palpation). Diagnosen bör fastställas så tidigt som möjligt för att undvika följdproblem. Knäledsluxation graderas enligt en skala från grad 0 (normal knäled) till grad 4 (permanent rubbad knäskål). Nivåerna däremellan graderas beroende på om knäskålen kan rubbas respektive återgå i läge spontant. Värdering av sekundära defekter och deformiteter sker också i denna gradering. SKK har infört en tre-gradig skala som ligger till grund för intygsskrivning avseende patellastatus (Figur 13).

Röntgenundersökning är av värde i samband med diagnostik, eftersom förändringar av benaxeln och rotationer respektive avvikelser i ben och leder kan mätas. Dessutom kan sekundära förändringar (artrosförändringar) påvisas. Röntgenundersökning ger besked om vilka behandlingsmöjligheter som finns.

Behandling:

Behandling bör utföras så snart diagnosen är ställd. Vanligtvis är kirurgisk behandling nödvändig. Målsättningen ska vara att så tidigt som möjligt korrigera dragriktningen i lårmuskeln och därmed normalisera de krafter som verkar på knäleden. Detta minskar utvecklingen av deformiteter i ben och leder samt möjliggör en normal utveckling av leden. Det förtjänar att påpekasatt sjukdomen är progressiv (tilltagande) och att grava handikapp och funktionsbortfall kan ske för framtiden om problemet förblir obehandlat. Ur kirurgisk synvinkel måste lårmuskelns (sträckarmuskeln) kraftriktning justeras och tillåta en normal knäledsfunktion och framför allt en normal knäskålsfunktion.

I fall av grad 1 till 2 kan ofta en rekonstruktion av mjukdelsvävnad vara tillräcklig, eventuellt i samband med någon typ av stabiliserande konstgjort implantat. Hos fall med grad 3 eller 4 räcker detta oftast inte utan en mera omfattande benrekonstruktion måste ske, ibland med ändring av ligament fäste eller korrigering av benaxlar. I annat fall kommer återfall att ske beroende på att vinklarna fortfarande är felaktiga (Figur 14).

Det är inte OK att para två hundar som båda har grad 2 av PL. (SKK och SJV).

Hos unga individer kan det bli nödvändigt med två operationer, eftersom en slutlig korrektion under vissa omständigheter inte kan göras hos en hund med öppna och aktiva tillväxtzoner utan fara för att skada desamma. Vården efter operation är en kombination av aktiv och passiv rörelseträning i avsikt att under kontrollerade former stimulera till en snabb återhämtning och ledfunktion.

Prognos:

Prognosen är ytterst varierande och måste bedömas från fall till fall. Generellt har hundar med patellaluxation grad 1 och 2 samt medial luxation med lindrig bendeformitet en relativt god prognos. Laterala luxationer är i regel mera svårbedömda och måste därför ges en mera avvaktande prognos liksom medial luxation av grad 3. Luxationer av grad 4 med kraftig bendeformitet har en dålig prognos för ett aktivt, normalt liv. För prognosen är det avgörande hur tidigt i hundens liv som diagnos ställs och behandling inleds. Graden av sekundära förändringar i skelett och leder påverkar också i hög grad prognosen.

Många hundar som har detta "fel" (sjukdom) kan vara helt symptoms fria men kan konstateras vid en undersökning (palpation). Palpation innebär att man undersöker genom att bara använda händerna. I gravare fall uppträder återkommande eller konstant hälta. Om knäskålan är permanent luxerande så får hunden en typisk, knäande gång.


Undersökningens förlopp och resultat:

Vi har enats om en palpatorisk undersökning enligt följande:  Undersökningen bör göras med hunden placerad stående på ett bord. Bakbenet skall vara rakt men inte översträckt. Patella fattas mellan tummen och pekfingret. Rörligheten prövas lateralt och medialt. Om patella kan föras över/utanför rullkam bedöms den som luxerbar. Eventuell sedering bör vara lätt och hänsyn tas till den större slapphet som då eventuellt uppstår. Hunden skall vid bedömningen ha uppnått minst ett års ålder.

Grad 0 normal.

Grad 1 Patella är hypermobil. Den kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.

Grad 2 Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.

Grad 3 Knäskålen är permanent luxerad.

Källor:

http://www.doggy.se/doggy_rapport/rapport0205.pdf

http://user.bahnhof.se/~rapp/halsafin/halsafin.html

http://kennet.skk.se  – sökord Patella

Fontanell

Fontanell är en öppning mellan skallens ben. Sådana öppningar är vanliga hos spädbarn, däremot har ej hundar normalt fontanell ens när de är nyfödda.
Fontanell är ovanligt hos de flesta raser, men förekommer dock med högre frekvens hos dvärgraser. Fontanellen sitter oftast mitt uppe på huvuden men det kan även förekomma att den sitter mot nacken till.
Normalt skyddar skallbenet mot stötar och slag, men även lindrigt yttre våld mot en fontanell kan överföras direkt på hjärnan och ge livshotande skador.
Hundraser med fontanell drabbas även oftare av vattenskalle (hydrovefalus) än andra raser.

Att avla på en hund som har en öppen fontanell är inget som SKK rekommenderar.

Källor:

http://kennet.skk.se – sökord Fontanell

Tandstatus hos vuxen hund och valp

En PK ska ha saxbett, här ser man skillnaden mellan olika sorters bett:



Incisiva (I1-I3)
De incisiva är de främre tänderna, de som sitter mellan Canis. En hund skall normalt ha fyra stycken av varje incisiv. Med andra ord två stycken I1 nere och två stycken I1 i överkäken, dvs. fyra stycken I1 i hela munnen. I1 är de mittersta tänderna, I3 är de som sitter närmast Canis. Totalt har hunden tolv stycken incisiva.

Canis (C)
Canis kallas i vardagligt språk för ”huggtänder” och även "kanintänder". Normalt har en hund fyra stycken canis, två uppe och två nere.

Premolarer (P1-P4)
Normalt har en hund fyra stycken av varje premolar, dvs. två av varje premolar i överkäken och två av varje i underkäken. Totalt 16 premolarer. Premolarerna ligger mellan canis och molarerna. (Pre = före, ”före molarerna”)

Molarer (M1-M3)
Normalt har en hund fyra stycken av M1 och M2, och två stycken M3. M3 finns endast i underkäken. Molarerna sitter längst bak i munnen på hunden, de sk. kindtänderna. Totalt ska hunden ha 10 stycken molarer.

En normal hunds permanenta bett innehåller med andra ord sammanlagt 42 stycken tänder, 20(6+2+8+4) i överkäken och 22(6+2+8+6) i underkäken.

Främre delen av det permanenta bettet hos en vuxen hund har sex framtänder (incisiver, som numreras från mitten och utåt, i1-i3) och två hörntänder (canintänder) i vardera över- och underkäken. Därefter följer kindtänderna som numreras framifrån. På varje sida finns först fyra främre kindtänder (premolarer, p1-p4). Bakom dem sitter de bakre kindtänderna (molarer, m1-m3), två i överkäken och tre i underkäken. Ett komplett bett innehåller alltså tjugo  tänder i överkäken och tjugotvå  tänder i underkäken, totalt fyrtiotvå tänder.

Hos små valpar (i mjölktandsbettet) finns samtliga framtänder och hörntänder och de tre bakre premolarerna (p2-p4). En valp har alltså fjorton tänder i vardera käken (6+2+6), sammanlagt 28 tänder. En valp som saknar en viss mjölktand kan, men måste inte, sakna samma tand i det permanenta bettet.

Då PK nästan alltid saknar M3 räknas en PK-valp med 26 tänder som "fulltandad".

Persisterande mjölktänder

En mjölktands rot och krona skall återbildas när den permanenta tanden anläggs och när roten förtvinat ramlar tanden ut. Den permanenta tanden trycker på underifrån. Vid 5 - 6 månaders ålder skall alla mjölktänderna ha ersatts av permanenta tänder. Det tillkommer även nya kindtänder, två premolarer och alla molarerna. Om mjölktänderna inte ramlar bort vid normal tidpunkt kallas de persisterande. Persisterande betyder envis, framhärdande, orubblig.

Persisterande mjölktänder förekommer rasbundet hos flera raser. Möjligen finns ett samband med vissa hormonella faktorer hos dvärghundar.
Om mjölktänderna, speciellt canintänderna, inte återbildas och lossnar i tid kan det permanenta bettet påverkas. Persisterande canintänder har ofta mycket långa rötter. För att dra ut dem måste man söva valpen och öppna tandbenet vilket ofta upplevs negativt av djurägare.
Mjölktandspersistens styrs mest sannolikt av polygener.

Hos PK är det särskilt vanligt med persisterande canis i överkäken. Märgben är en bra hjälp för hunden som byter tänder.

Tandfel på PK - vad är normalt och vad godkänns på en bonitace resp. utställning?

I rasstandarden står följande om tänderna:

Diskvalificerande fel
-avsaknad av fler än fyra tänder (utom P1 och M3), avsaknad av två eller flera framtänder

För bonitace är det mer komplicerat:

I1-I3
Det är relativt vanligt att någon eller några incisiva fattas hos en PK.
Vid bonitace gäller följande:
-Avsaknad av 1 st uppe och/eller nere är godkänt.
-Avsaknad av 2 st uppe och/eller nere innebär ett större fel och individen går oftast inte igenom, dock sker undantag om individen har andra fördelar att ge rasen och aveln.

Canis
Dessa tänder brukar ej fattas och det är ett måste att alla caniständer finns vid bonitace.
Det måste vara de ”vuxna” huggtänderna, ej valptänderna. Det skall finnas fyra stycken, två uppe och två nere.
Vissa individer har gått igenom trots avsaknad av någon canis men det är absolut ingen vanlighet och inget som rekommenderas.

P1-P4
Avsaknad av någon eller några premolarer är det vanligaste tandfelet hos PK.
Vid bonitace gäller följande:
-Avsaknad av P1-P3 är godkänt, även ett flertal. Registreras men ses ej som stort fel.
-Avsaknad av P4 är diskvalificerande, hunden godkänns ej för avel. Har i något fall godkänts, men det är extremt ovanligt.
P4 är extra viktigt i överkäken.

M1-M3
Vid bonitace gäller följande:
-M1 - Kan saknas i överkäken, men skall finnas nere.
-M2 - Kan saknas i överkäken men bör finnas nere, dock kan hunden godkännas om M2 saknas i nedre käken, förutsatt att den har andra avelsmässiga fördelar.
-M3 - Saknas nästan alltid hos PK.

Källor:

Information om bonitace från ett flertal avelsansvariga i KPPPK samt från personer i KPPPK:s avelsutvärderings panel.

http://www.skk.se - anomalex - sökord: "tänder"

http://kennet.skk.se/SKK-Web-Plats/VetLex/vet_artikel.asp?rub=Tandbortfall+%28oligodontia%2C+anodontia%2C+medf%F6dd+fr%E5nvaro+av+tandanlag%29&sokord=tänder

Kryptorkism

Kryptorkism förekommer ibland hos PK. Att en hanhund har sina testiklar nere vid 8 veckors ålder innebär dock inte att de alltid kommer att finnas nere i pungen. Risken finns att hanhundens testiklar dras upp igen. Trångt bäcken och trånga kanaler är vanligt hos rasen och kan orsaka att kulorna inte vandrar ner ordentligt, men även att de dras in igen. Om man skaffar sig en hanhund så kan man massera den varje dag, eller iallafall någon gång då och då t.o.m att hunden blir 1 år, för att vara riktigt säker på att kulorna stannar kvar i pungen. De flesta PK-hannar har dock kulorna på plats helt normalt redan före 8 veckors ålder, och har heller aldrig problem med att de drar sig inåt igen. Det kan även vara så att en hanvalp inte har sina testiklar nere vid 8 veckors ålder men att de vandrar ner i pungen senare.

Kryptorkism innebär att den ena eller båda av hanhundens testiklar ej är nere i pungen. En dubbelsidig kryptorkid saknar testiklar i pungen och är steril. En ensidig kryptorkid har endast en testikel i pungen, en sådan här hane är vanligtvis fertil men valparna får ej registreras i SKK. Den enkelsidiga kryptorkismen är vanligare än den dubbelsidiga. Om inga testiklar har bildats heter det att hunden är Monorkid.

Kryptorkism förekommer hos nära hälften av hundraserna i Sverige. Det förekommer oftare hos dvärgraser och kondrodystrofa raser än bland mellanstora hundar.

Vissa veterinära studier pekar åt att kryptorkida hundar löper något större risk att få tumörer i den felplacerade testikeln. Risken är emellertid inte så stor att man normalt behöver vidtaga några åtgärder. Det finns även studier som visar att det inte föreligger större risk för tumör i felplacerade testiklar.

Arvsgången är inte klarlagd ännu. Genetiska studier försvåras av att anlaget bara kommer till uttryck hos det hanliga könet. En familjär förekomst av kryptorkism får anses fastställd och flera forskare hävdar att primär idiopatisk kryptorkism ökar vid inavel. Anmärkningsvärt är att ett par studier visar en övervikt av hanar i kullar som innehåller kryptorkida valpar.
Kryptorkism kan även uppstå spontant.

Hos de flesta hanhundar har testiklarna vandrat ner i pungen redan vid 12 veckors ålder. Hundvalpar veterinärbesiktigas vanligen vid 8-12 veckors ålder. Det kan då vara svårt att känna testiklarna även om de är på plats i pungen. Felplacerade testiklar ligger oftast i bukhålan men kan även ligga i inguinalkanalen eller under huden vid sidan av penis.

Källor:

http://kennet.skk.se/SKK-Web-Plats/VetLex/vet_artikel.asp?rub=Kryptorkism&sokord=Kryptorkism

http://www.tommy.lundgren.com/hundtips/veterinar/kryptorkism.html

Tysta löp

Sk. "Tysta löp" existerar hos rasen PK. Att veta om tiken löper kan vara svårt om den har ett tyst löp.
Genom att ha tikens vulva under uppsikt så kan man se att den svullnar då tiken börjar sitt löp. Svullnaden ökar de första dagarna.
Med ett tyst löp menas det att tiken ej blöder under sin löpperiod. Det finns dock tikar som inte ens svullnar på vulvan, och då är det självklart mycket svårt för tikägaren att se om tiken löper eller ej.
Även då man planerar en parning får man ha extra koll på sin tik för att kunna lista ut när tiken skall träffa hanen och paras.

Äger man både tikar och hanar och har dem i samma hushåll bör man vara extra försiktig och hundarna bör självklart hållas åtskilda.

Rinnande ögon

Rinnande ögon verkar vara ett ganska vanligt problem hos PK.
Genom att tvätta rent runt ögonen med lite vatten ibland så kan man motverka eventuell irritation.
Vätskan skall vara klar i färgen.
Gulaktig varliknande vätska samt klåda är ej normalt och veterinär kan behöva konsulteras.

Det finns inga övriga kända ögonproblem hos PK.

Pälsavfall

Tunnpälsade valpar är mer regel än undantag om vi tittar på de PK's som importerats hittils från Tjeckien.
Det är vanligt att pälsen är tunn från ca 7-8 veckors ålder och upp till 4-6 månader. Därefter har de allra flesta PKs fått sin "vuxenpäls" och då har den tunna pälsen blivit tjockare.
Pälsavfall kan även förekomma under vintern. En hund behöver komma ut i den friska luften och vara ute i ljuset även under vinterhalvåret. Huden behöver UV-strålarna som gör att viktiga vitaminer lättare tas upp.
De vanligaste delarna av kroppen som en PK-valp är tunnpälsad på och en PK tappar päls på är:

• Huvudet
• Runt ögonen
• Öronbasen
• Halsen
• Magen

Hundar kan även tappa päls på öronen om de förfryser dem, behandla då gärna med helosansalva som mjukar upp öronen, samt massera lätt för att få upp värmen.

Att låta en PK vara inomhus för mycket, utan sol, kan vara en orsak till pälsavfall, men självklart kan pälsavfall bero på faktorer som är vanliga även hos andra raser, t.ex:

• Dåligt foder
• Vitaminbrist
• Annan sjukdom - försvagning
• Hudkvalster, t.ex Demodex >>Läs mer

Tips:

• Ge din PK bra foder och vitaminer (ev. olja med tillskott av omega3 och 6, finns speciella oljor för hundar att tillsätta i maten)
• Se till att få ut din PK i solen så ofta som du kan
• Mjuka upp öronen med Helosansalva i förebyggande syfte under vinterhalvåret om det är extremt kallt.

Demodex/Demodikos

Demodex canis är ett hudkvalster som lever i hårsäckarna. Normalt finns en mindre mängd demodex-kvalster i hårsäckarna på helt friska hundar. Även hos friska människor finns en variant av kvalstret, Demodex folliculorum, som lever i hårsäckar och talgkörtlar.

Hos en hund med friskt immunförsvar ger kvalstret vanligen inga symtom. Däremot kan individer med nedsatt immunförsvar, framför allt hundar med en rubbning i T-lymfocyterna (en typ av vita blodkroppar) få symtom som kan vara antingen lokala eller generella. Sjukdom orsakad av Demodex kallas demodikos.

De lokala symtomen består av lokal hårlöshet i form av små runda fläckar utan inflammatorisk reaktion. Fläckarna förekommer särskilt i ansiktet. Spontan självläkning sker ofta men det förekommer också kroniska förlopp och även att reaktionen övergår i en kronisk inflammation och, som följdsjukdom, en infektion i huden.

Hundar som står på lång kortisonbehandling eller som har en sjukdom med förhöjda nivåer av kortison i blodet (Cushings sjukdom) löper ökad risk för demodikos genom' att kortisonet hämmar T-lymfocyterna - se ovan.

Demodikos ses oftare i vissa raser såsom boxer, clumber spaniel, dobermann, schäfer, skotsk terrier och whippet. En sjuklig förändring på ärftlig basis anses ligga bakom ett flertal av de rasbundna fallen. Genom utsortering av hundar med demodikos ur avelsprogrammen kan man minska förekomsten av sjukdomen.